5/14/2010

När jag mötte Carl-Einar








2001, Rabén & Sjögren

Hösten 2002 tilldelades Jeanette Elsa Beskow-plaketten för När jag mötte Carl-Einar. Priset delas ut av svensk Biblioteksförening och är på 50 000 kronor.
Elsa Beskow-plaketten 2002 tilldelas Jeanette Milde för När jag mötte Carl-Einar. (Rabén & Sjögren)
Juryns motivering "Trollkarlen och entertainern Carl-Einar sätter guldkant på Ylvas tillvaro i boken När jag mötte Carl-Einar. Utklippt till en pappersdocka blir han hennes bästa vän och plötsligt blir livet mycket roligare att leva. Som grädde på moset får hon i slutet av boken gå på föreställning och träffa den livs levande Carl-Einar på scen.
Boken är en explosion i färger där varje sida bjuder på överraskningar och där format, perspektiv och detaljer förändras. Jeanette Milde har skapat en bok, som trots sina djärva grepp med många uttryckssätt är väl sammanhållen. Inbäddat bland bildbubblor och en interiör som påminner om 1970-tal, finns texten som har en närhet till barnets eget språk. Detta är en bok som tål att läsas om och om igen."

Den här boken är ett resultat av min barnslighet. Jag hade varit och tittat på Carl-Einars föreställning på Mosebacke i Stockholm och blev helt förtrollad. Jag tyckte han var en sådan bra poet och filosof förutom rolig trollkarls, men det var den magiska stämningen jag föll för.
När jag någon dag efter gick och klippte mig (hos Carina Ohlsson på Clipper där jag klippt mig nu i 20 år!) sa min frisör att hon hade kramat Carl-Einar efter föreställningen. VA! Avundsjuk!
Jag skrev ett vykort till Carl-Einar där det stod att jag skulle baka in honom i en bok. (För då kunde jag få anledning att träffa honom). Jag vet inte om han fick kortet för det skickade jag till Mosebacke, men tanken ville inte försvinna.
Jag skrev helt enkelt en bok där jag bakade in honom och min redaktör Birgitta Westin nappade för hon är nästan lika förtjust i Carl-Einar som jag.

Då skrev jag ett brev till Carl-Einar och frågade om möjligheten. Har ringde mig och sa att han var så stressad för att han skulle resa till Berlin dagen efter och det här kändes så personligt att han ville tacka nej även om det var en rolig idé.
Nej, var alltså hans svar.
Men jag tyckte han lät så glad och trevlig i alla fall och hur vet man att ett svar verkligen är NEJ om man inte provar en variant?

Jag skissade igenom hela boken och skickade med manuset tillsammans med tidigare böcker jag gjort. Sen väntade jag. Och väntade.

Till Dalsland for jag med en vän över en helg för att plocka svamp och mysa i sommarstuga. Ingen kunde ringa oss då för det fanns ingen täckning för mobiltelefoner. Jo, vid en fläck intill en blomsterrabatt, om man stod still, då kunde det bli täckning.

Efter en svampplockardag gick jag till fläcken intill rabatten och satte på mobilen. Precis då ringde det!
– Hej, det är Carl-Einar Häckner!
– Jo tjena, tänkte jag svara för jag visste att det var min vän som skojade med mig. Han visste ju att jag gått till fläcken för att testa telefonen. Det var inte troligt att någon skulle ringa precis då annars.
Men det var Carl-Einar! Och han tyckte boken var underbar!
Tjohoooooooooo! Jag var berusad av glädje.
fortsättning följer …

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar