Oscars pinnar

2000, Rabén & Sjögren

OSCARS PINNAR handlar om en

pinnsamlande pojke.

Pojken är min systerson Oscar. Lillebror till Emelie – Emelies kofamilj.

Oscar var en gedigen pinnsamlare och hade koll på varenda pinne. En gång blev han beskylld för att en viss pinne låg på ett olämpligt ställe. Oscar tittade på pinnen och sa: Den där är inte ens min pinne!

Men precis som i boken blev pinnsamlingen ett problem i verkliga livet också. Det bestämdes att den skulle flyttas till den bästa av pinnplatser – mormor och morfars land.

På den här skogspromenaden i jakt på den bästa slutdestinationen för pinnarna, fick jag följa med.

Tysta och allvarliga gick vi. Det här var inget trams! En pinnsamlares livsgärning skulle lämnas.

Till slut hittade vi platsen P. Vi sa farväl till pinnarna. En ganska sorglig stund. Men fin!

Jag kände att det här var viktigt. Och säkert viktigt för många unga människor. Därför skrev jag boken.

Jag skrev den en dag på stranden vid Långholmen, Stockholm.

Sen gick jag till min redaktörs brevlåda och lämnade den såsom jag brukade göra på den tiden då vi bodde nära varandra.

Birgitta Westin älskade den! Och senare många barn också.

Skisserna till boken gjorde jag i Kavalla i norra Grekland.

Jag hade fått ett stipendium från Svenska Tecknare att få vistas där en månad i Svenska huset.

En speciell månad då jag lärde känna flera fina människor som Gösta Carlsson, författare från Göteborg och Marie Vedin-Laksoonen, konstnär från Östersund.

Marie och jag arbetade nästan maniskt. På dagarna var det bokjobb. På kvällarna målade vi långt in på natten.

Gösta, som då var 72 år, och jag gick långa vandringar i skogen då vi gick vilse och det hade kunnat sluta riktigt illa.

Vi åkte även moped på ön Thassos då jag skjutsade och Gösta satt bak (livrädd kom det fram långt senare).